<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Mats Holmbergs blogg Feed</title><link>http://blogg.methos.se/</link><description>En blogg om människan, livet &amp;amp; vårdandet.</description><item><title>&quot;Life is a roller-coaster, just gotta ride it&quot;</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=32</link><description><![CDATA[  Att vara vårdare handlar om att klara av att balansera mellan närhet och distans. Det sistnämnda kan vara ack så svårt. Kanske krävs det en livslång skola för att klara av det? Men jag tror också det handlar om en insikt att vi kan inte kontrollera livet. Livet rör sig oavsett om vi vill det eller inte. Inför livet står vi maktlösa. Kanske behöver vi öva oss i att släppa taget. För det är så lätt att övermannas av det och de jag möter. Mötena är som om de ibland tillhör en annan värld. En
drömvärld. Ena stunden kanske jag bär ett dött barn i mina händer och i nästa stund
lyfter jag upp min dotter med samma händer. Ytterligheterna möts och jag står
mitt i skottelden. Jag får finnas i brytpunkten mellan liv och död. Det gör vi
alla. Allvaret gör sig påmint. Mitt i den berusande lyckan gör det sig påmint.
”Lyckan kommer, lyckan går”. Ibland känns det som om jag inte vill vara där jag
är. Skulle vilja packa väskan och fly. Lämna ansvaret. Lämna min mänskliga roll
och kläda mig en osynlig dräkt. Mitt i det okomplicerade kompliceras tillvaron.
Det drabbar mig som lika oberäkneligt som en akut sjukdom. Och där står jag
fylld med ångesten. Jag vill inte tänka så. Lyckan gör halt. Verkligheten för mig
ifrån den levande tillvaron. Livets ändlighet lägger sig som ett tungt täcke
över mitt obrutna perspektiv. Här är liv, här är lyckan. Med min familj med mig
själv. Min kropp är frisk. Min kära mår bra. Livet är ganska okomplicerat. Men i den
vetskapen finns också verkligheten i form av det ändliga. Helt plötsligt kan denna
tillvaro punkteras. Jag har sett
det oräkneliga gånger. Utan förvarning ändras förutsättningarna. Ögonblicket
kan förändra allt. Tankarna växer inom mig. De tar upp plats. Mycket plats. Men
jag vill inte det. Vill hålla de på avstånd. Jag kan inte skydda mig från mig
själv. Jag övermannas av mig själv. Utan lyckan skulle jag inte ha något att
förlora. Men vad skulle vara någonting värt i så fall? Kanske ligger sanningen i att vi måste acceptera att livet är en vandring på nattgammal is, och försöka finna tryggheten i det. Helt plötsligt gav detta en ganska djup filosofisk aspekt på Ronan Keatings gamla hit; "Life is a rollercoaster, just gotta ride it"   
 ]]></description><pubDate>Thu, 19 Apr 2012 14:01:04 +0200</pubDate><category>Livet</category></item><item><title>Ambulanssjukvård en unik verksamhet</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=31</link><description><![CDATA[ I dagens Vårdfokus skriver Sineva Ribeiro att;  "Villkoren för ambulanspersonal måste förbättras. Arbetstiderna är en viktig komponent, men viktigast av allt är kanske att förändra synen på ambulansen som en del av räddningstjänsten till en integrerad del av vården". (Vårdfokus, Nr.4, April 2012)  Utan att blanda mig i arbetstidsdebatten, vilken är en annan fråga, så vill jag ifrågasätta detta. Ambulanssjukvården är en komplex verksamhet som står på flera ben än bara vård. Även om utgångspunkten för verksamheten är att på ett dynamiskt sätt vårda människor, innebär fortfarande en stor del av verksamheten att andra aspekter måste tas i beaktande. Ribeiro skriver; " De som arbetar i ambulansen har specifik kunskap och ett mycket stort ansvar då resultatet för patienter som lider av akuta tillstånd som till exempel stroke eller hjärtproblem, mer eller mindre avgörs av vilken behandling de får i ett inledande skede"  Men ambulanssjukvård handlar om betydligt mer än akut behandling. Både min egen och andras forskning visar att funktionen som vårdare inom ambulanssjukvården, ställer höga krav på en flexibilitet som går utanför de direkt vårdande uppgifterna. Således blir ambulanssjukvården en verksamhet som måste förstås utifrån ett komplext och dynamiskt perspektiv.   Att arbeta inom ambulanssjukvården handlar om att på ett mänskligt sätt ansvara för andra människor. En del av dem har behov som leder till sjukvård, medan andra har helt andra behov mot vilka inte vården som den ser ut idag inte kan svara upp. Här krävs av vårdarna att sortera, individuellt bedöma och lotsa patienterna rätt. Ett svårt ansvar som går utanför den direkt vårdande behandlingen. Detta erfar personal inom ambulanssjukvården, både i Sverige och utomlands, att sjukvården ibland kan ha mycket svårt för att förstå. Jag är av den åsikten att vård är ett begrepp som idag inte till fullo kan förstås utifrån vad som idag menas med vård. Stora brister finns i dagens vårdorganisation, när det gäller att möta den enskilda människans behov. Om detta bärs vittnesbörd ifrån många vårdverksamheter. Vården bygger sin verksamhet på att se det sjuka, medan ett helhetsperspektiv på människan i många avseenden saknas. Inte sällan innebär detta praktiska problem för ambulanssjukvården. Vårdare inom ambulansen berättar bl.a. om svårigheten att hjälpa en människa med behov som inte direkt kan härledas till fysisk ohälsa. Kanske kan ambulanssjukvårdens perspektiv och förutsättningar bidra till att skapa diskussion kring hur vården ser på sin uppgift?  Slutsatsen jag vill dra är att jag tror att en modern ambulanssjukvård inte skall ses i ljuset av någon annan organisations förutsättningar varken vårdens, räddningstjänstens eller någon annan. Ambulanssjukvården är en unik verksamhet som inte per automatik skall integreras i någon annan. Den måste förstås och utforskas i ljuset av sig själv som en autonom verksamhet. Annars finns risken att vi missar kontextens egna unika förutsättning och dess bidrag till kunskapsbyggande och utveckling.  
 ]]></description><pubDate>Thu, 05 Apr 2012 13:23:29 +0200</pubDate><category>Vård</category></item><item><title>Vad är kunskap?</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=30</link><description><![CDATA[  Den
tyska filosofen H-G Gadamer skriver i sin bok ”Sanning och metod” om den
estetiska omdömesförmågan. Han relaterar till att vi kan få kunskap utifrån
konsten. Kunskap och bildning är för Gadamer är mer än ”hårda” faktakunskaper
det inrymmer också detta hur vi tar till oss konst. Detta väcker mina
funderingar om hur vi kan använda detta för att förstå vårdandet. Han skriver;  ”Konstverkets egentliga sätt att vara består
snarare i att bli den erfarenhet, som förvandlar den som erfar” . Jag tänker
direkt på mötet patienten. I det mötet handlar det inte bara om de faktiska
kunskaper vi har som vårdare, utan också om människan vi möter.   Att vara
professionell vårdare är kanske att vara den som förvandlas av konstverket vi
möter. Vi får ge och ta emot. För att möta den enskilda människan på dennes
villkor krävs en kunskap. Men det blir paradoxalt om vi försöker förstå den
kunskapen som något vi kan tillägna oss i skolbänken. Jag tror det handlar om
att våga gå in i mötet och få levda erfarenheter. Kunskapen om dig som unik
människa finns inte i böckerna. Nej den finns i mötet med dig. Först då kan jag
lära mig något. Det blir en i stunden skapad kunskap. För samtidigt som jag
erfar konstverket lär jag mig något om det.   Det är väl detta som är konstens
kärna. I alla estetiska uttryck som konst, dramatik eller musik är tilltalet
direkt. Det krävs ingen reflektion utan vi blir akut drabbade. Det går rätt in
i hjärtat. Vi blir berörda och låter oss påverkas. Kanske kan man säga att
efter en sådan upplevelse är vi en erfarenhet rikare. Naturligtvis kan vi lära
oss ännu mer om vi dessutom reflekterar över vår upplevelse. Men tilltalet är
direkt och drabbar oss med ljusets hastighet. På samma sätt är det med mötet
med den lidande människan. Vi kan drabbas av den andre och känslan går direkt
in i hjärtat. Ser vi detta som kunskap så blir hela livet en skolbänk. Kunskap
som jag tror är nödvändig för att utvecklas både som människor och
professionella vårdare. 
 ]]></description><pubDate>Mon, 26 Mar 2012 17:02:13 +0200</pubDate><category>Vård</category></item><item><title>Hur skulle världen se ut utan mig?</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=29</link><description><![CDATA[  Jag är
inte sen att bestämma min uppfattning om andra människor och drar den snabba
slutsatsen att det är människan jag möter som det är fel på. Hon är fel och
borde rätta till sig. Då känns det skönt att jag i alla fall är totalt felfri.
Jag är den fläckfria människan som världen behöver. Hur skulle världen se ut
utan mig?  

 Tänk om
jag slutade detta blogginlägg nu. Då skulle många er förmodligen sluta läsa
mina tankar. Jag
hoppas verkligen inte att jag är så självgod som det kan låta. Men samtidigt är
detta en väg som det är så lätt att slå in på. Vi rör oss som människor hela
tiden i moralismens tassemarker. Där vi glänser oss själva i den andres
svaghet. Vi bröstar upp oss och säger; ”Så där skulle i alla fall jag ALDRIG
göra”. 

 Problemet
med moralism är att vi inte finner det goda inom oss själva och strävar dit i
våra handlingar. Utan istället försöker vi framstå som goda genom att ta sats
mot den andres svaghet. Det handlar om att vi inte har vår egen värdegrund. I
all mänsklig samvaro blir detta ett problem. Det skapar splittring och förstör.
För det enda vi säkert kan veta är att alla är lika mycket vanliga människor. Som
gör både rätt och fel. Så det kanske är så att när jag drar slutsatsen att det
är den jag möter det är fel på, så är det kanske i själva verket jag själv som
är det största problemet. Jag tror att vi behöver sträva efter att
ha fördrag med varandra. Se varandras olikheter och försöka lära oss tycka om dem. Trots
att vi sitter i samma båt är vi inte likadana och det är det som är styrkan. Du
kan ge mig något jag inte har, och jag kanske kan ge dig något som du inte har.
Då skapas ömsesidighet. Då skapas fina relationer. För världen behöver oss båda! 
 ]]></description><pubDate>Fri, 02 Mar 2012 11:08:18 +0100</pubDate><category>Människan</category></item><item><title>Ta ansvar för att vara ansvarslös!</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=28</link><description><![CDATA[  Prestationerna är det som idag värderas högt.
Jag presterar alltså finns jag. Vi presterar överallt. Det är husrenoveringar,
surdegsbakning, korvstoppning, barnskjutsning, trädgårdsplanering,
bantningsdieter, karriärsplaneringar mm. På något sätt känns det som om detta
är det som ger oss vårt värde. Samtidigt är det något som minskar vårt värde.
Vi blir inte värdefulla på grund av de vi är utan på grund av det vi gör. Det
skapar stress och leder till att vi försöker bära hela tillvaron på våra egna
axlar. 

 Särskilt svårt blir det när det kommer till
begreppet ansvar. Vi tar en massa ansvar hela tiden. Ansvar för andra och oss
själva. Men ansvar är ett intressant begrepp. Jag tror inte att vi kan prestera
ansvar. Inte utan att känna oss otillräckliga. För vi kan alltid göra mer och
slå knut på oss en gång till för någon annans skull. Men när vi inte gör det
känner vi skuld och dåligt samvete. Vi försöker lösa det med att prestera lite
till, men når hela tiden till otillräcklighetens gräns. Där tror jag att vi hela tiden kommer
hamna om vi inte inser att vi   är   ansvar. 

 I vården blir detta tydlgt. Inte sällan hör vi
om de engagerade vårdarna som efter ett antal år möter betongväggens hårda yta.
De faller platt och får svårt att resa sig. Då har ansvaret som tagits blivit
till mitt eget fall. Det handlar om tror jag att inse att vi inte kan bära
tillvaron på våra egna små människoaxlar. Vi behöver inse att ansvaret inte
vilar bara på oss, utan att alla mäniskor har ett ansvar. Filosofen Emmanuel Levinas
säger att: ”Vi har ansvar för den andra människans ansvar”. Att vara människa
är att kunna vara ansvarig. Även den svårast sjuka människa kan ofta ta ett
eget ansvar. Kanske handlar det bara om att bestämma hur mycket kaffe det skall
vara i koppen. Men det är ett ansvar som den människan har, det som gör
henne/honom till en människa med ett värde. Vi är satta att vara ansvariga, det
är det som gör oss till människor. Men när vi försöker bära hela den andres
ansvar på våra egna skuldror så viker vi för tyngden. 

 Vi har ett ansvar för att ibland få känna oss
ansvarslösa. För vi är inte ensamma jordens medelpunkt och den fortsätter
snurra även om vi tar ett par minuter på avbytarbänken.Att vara ansvarig människa är att vara en
värdefull människa. En människa som inte kan bära allt utan också inse sin
otillräcklighet. I den insikten finns det en möjlighet att få vila, vila i det
att jag behöver inte hela tiden prestera. Jag är värdefull ändå. I mötet med
den lidande människan så blir de små tingen de stora. Där i det mötet är det
nog viktigare att se och bekräfta än att prestera. Det lär sitta ett
anslag på Moder Thereas
hjälpcenter i Calcutta där det står; ”Vi kan inte göra några stora saker, bara
små saker med stor kärlek”. Kanske är det något vi kan lära av? 

 Så jag önskar er alla en ansvarslös helg där
ni kan få finna friden i att släppa taget om prestationerna. Du är en ansvarig
värdefull människa, men försök att inse att du inte orkar bära allt på dina
egna axlar.  
 ]]></description><pubDate>Fri, 10 Feb 2012 10:51:20 +0100</pubDate><category>Människan</category></item><item><title>Vårdforskning - blir det bättre av den?</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=27</link><description><![CDATA[  Läser nyheten om uppsägningen på Astra och dagens
debattartikel i DN  http://www.dn.se/debatt/sa-kan-svensk-medicinsk-forskning-ater-bli-ledande#article-readers  Sju framstående forskare beskriver ett Sverige som håller
på att tappa greppet om forskningen. Även om jag till stora delar håller med om
det som skrivs, så ställer jag mig ändå frågande till vissa uttalande. Med risk
för att låta lite bitter så skriver jag detta blogginlägg. Men ”jag är inte
bitter” som Tony Richardsson i Robert Gustavssons gestaltning skulle säga, utan
bara ifrågasättande. 

 Artikeln beskriver en nedåtgående trend när det kommer till
satsning på medicinsk forskning. De har svårt att få de medel som forskningen
behöver och systemen försvårar för kreativa forskarmiljöer. Samtidigt är det
detta som den vårdvetenskapliga forskningen haft problem med sedan årtionden.
Vårdvetenskapen försöker att nå fram med forskningsresultat som leder till en
kvalitativ vård. Problemet är att både finansiärer och andra forskningstraditioner
inte ser vårdvetenskapens värde. Vårdkvalité baseras inte bara på medicinska forskningsresultat.
Nej det är en hel människa vården möter. En människa som inte kan reduceras
till en kropp. Människans helhet, odelbarhet och komplexa sammansättning är
vårdvetenskapens orubbliga utgångspunkt. Samtidigt är naturligtvis den
medicinska forskningen oerhört viktigt för att åstadkomma upplevelser av bättre
hälsa. Men den bör förstås som en del av en större helhet, och inte ensamt kan bära
sanningen. 

 Fina pris och stora världsomfattande
forskningsframgångar är inte alltid lika med en bra forskningsmiljö. Jag är inte
säker på att det alla gånger hänger ihop. Jag anar under mina första år inom forskningsvärlden
att det många gånger är uppmärksamheten och statusen som driver forskar i högre
grad än vetgirigheten och ambitionen att åstadkomma förändring. Inte sällan har
jag mött berättelser om forskare som på ett högst tveksam sätt med hårda
armbågar slår sig fram genom karriären. Ofta på yngre forskares bekostnad. Så
det som debattartikeln tar upp om att satsa på unga talanger, har nog inte bara
att göra med begränsade ekonomiska resurser utan också i hög grad också beror
på forskningsvärldens starka hierarki. 

 Jag håller helt med om att det är beklagligt
att det saknas en tydlig karriärväg för unga forskare. Inte sällan tvingas de
efter disputationen in i en miljö där undervisningen står för den betydande
delen av verksamheten. Det är ett viktigt område för att forskning och
vetenskap skall nå ut till studenter och vårdverkligheten. Tyvärr så är
baksidan på detta att unga hungriga forskare ofta får bedriva sin forskning med
begränsade resurser och på sin fritid. Detta är särskilt tydligt när det kommer
till disputerade sjuksköterskor. En forskarutbildning är inte samma sak som en
lärarutbildning, även om undervisning är en väsentligt viktig del i yrket. 

 Det sista jag håller med om är att forskarutbildning måste
ges ett högre meritvärde i klinisk praxis. Idag är det förvånansvärt ovanligt
att disputerade sjuksköterskor befinner sig i vårdverkligheten.
Vårdorganisationerna är dåligt förankrade i forskningen och ovana att ta till
sig forskningsresultat. Det leder till att man har svårt att se hur en
disputerad sjuksköterska skulle kunna åstadkomma något annat än en utan
forskarutbildning. Vårdverkligheten
borde närma sig forskningen och tvärtom, i ambitionen att åstadkomma en bättre
vård för den enskilda människan. 

 Slutligen så behöver Sverige inte bara en medicinskt ledande
forskning utan en ledande vårdforskning. Något som idag inte är fallet. Vi
ligger i många avseenden långt efter flera länder när det kommer till att se
människan som en helhet som inte kan reduceras. Forskning på den hela människan
behövs för att vi skall vara ledande. Detta får man inte nobelpris för, men den
enskilda människan som möter en helhetsbaserad vård mår bättre. Inte sällan
möts vården av förtvivlade patienter som inte upplever att hela livssituationen
tas i beaktande. Människor som erfar en vård med låg kvalité. Så länge vi även
inom forskningen delar upp människan i delar och inte ser helheten, så kommer
vi tror jag även i praxis inte kunna få patienter och anhöriga att må bättre.
Sverige behöver mer satsning på kvalité inom forskningen som ämnar skapa bättre
förutsättningar för att möta enskilda hela människor med sjukdomar och ohälsa. Sverige
behöver mer vårdforskning. 

   
 ]]></description><pubDate>Fri, 03 Feb 2012 10:46:23 +0100</pubDate><category>Vård</category></item><item><title>Ett gott bemötande gör dig frisk</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=26</link><description><![CDATA[  Jag läste denna artikel i Expressen idag:  http://www.expressen.se/halsa/1.2694030/frisk-snabbare-med-bra-bemotande   Det var ju glädjande att det nu äntligen finns vetenskapliga resultat som pekar på det goda bemötandets effekter i vården. I och för sig känns det väl nästan självklart att att ett gott bemötande får oss att må bättre, och att om vi får vara delaktiga i beslut som rör vår hälsa och vårt liv så upplever vi det som positivt.  Jag undrar bara varför detta bör påpekas som en ny sanning. Vetskapen om detta har funnits inom vårdvetenskapen sedan drygt ett kvarts sekel. Men den kunskapen baserar sig inte på att hitta nya rutiner som förbättrar bemötandet. För ett gott bemötande handlar inte om tekniker som åstadkommer positiva hälsovariabler, som det skrivs i artikeln. Ett gott möte handlar om att se och bekräfta, och att få en människa att känna att här finns någon som bryr sig om. Här finns någon som vill mitt bästa. Här är jag viktigt för den jag är. Det finns inte några tekniker som ersätter ett bemötande som baseras på en ärlig ambition att lära känna och förstå människan bakom patienten.  Medmänsklighet åstadkommer man genom att se människan bakom patientförklädnaden. Genom att inse att mitt emot mig sitter en människa. En människa som i mångt och mycket är mig själv lik (om än säkert olik i många avseenden). Då blir tankesprånget inte längre än in i mig själv. Hur skulle jag vilja bli bemött? Hur skulle jag reagera när jag drabbas av en sjukdom som hindrar mig från arbete och sociala kontakter? Hur skulle jag vilja bli sedd och respekterad?  Att använda sig själv, sitt eget liv och sin egen förståelse som ett verktyg inom vården är ovärderligt och oersättligt. Inga tekniker eller rutiner i världen kan ersätta en medmänniska. Medmänniskor är vi när vi sätter oss själva i patientens stol och försöker erfara världen från det perspektivet, och har en ärlig ambition att förstå. Först då tror jag att bemötandet har en chans att bli till ett riktigt gott möte, som både vi och den vi möter mår bra av. 
 ]]></description><pubDate>Mon, 30 Jan 2012 21:50:32 +0100</pubDate><category>Vård</category></item><item><title>Läkemedel = God Vård?</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=25</link><description><![CDATA[ En nygjord studie visar på att om speicalistläkarna på sjukhuset har ett personligt samtal med behandlande distriktsläkare efter höftledsoperationer blir vården bättre. Eller ja läkemedelsanvändningen blir bättre. Vem som tycker detta framgår dock inte av Ekots rapportering. Är det läkarna eller patienterna själva? Men jag ställer mig frågan om det verkligen är ett likhetstecken mellan god vård och läkemedelsbehandling? Självklart är läkemedel många gånger både avgörande och livsviktiga. Men jag tror också att det kan vara både avgörande och kanske livsviktigt att lyssna på patienterna själva. Är det verkligen säkert att alla vill ha det på samma sätt?  Många är de som av olika skäl inte vill äta läkemedel. Ibland kanske mot bättre vetande men ofta trots vetskapen om alla förväntade goda effekter. Egentligen handlar inte detta om läkemedel är ett bra mått på god vård utan hur vi inom vården förväntar oss att patienterna skall vara. Tyvärr är det inte så enkelt att alla är likadana. Vi är unika och olika, trots en hel del likheter.  God vård tror jag handlar om att lyssna in den enkilda människan. Hur vill han/hon ha det? Självklart med en tydligt budskap ifrån vår professionella horisont. Men vår horisont är inte alla andras. Man kan ha ett gott liv trots smärta. Man kan uppleva livskvalité trots att många av mina förmågor tas ifrån mig. Det är den egna upplevelsen som räknas, och vår uppgift som professionella vårdare är att lyssna in den och sätta värde på den.  Ytterst är det också en fråga om vad vi anser vara idealet. Är idealet det sätt vi tror att alla människor är på? Eller är idealet det som det enskilda människan tycker och tänker?  (Länk till Ekots reportage:  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&amp;artikel=4874375  )       
 ]]></description><pubDate>Fri, 20 Jan 2012 09:42:11 +0100</pubDate><category>Vård</category></item><item><title>Regler som löser alla problem! Eller gör dom det?</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=24</link><description><![CDATA[ På Vårdfokus hemsida kan vi läsa följande rubrik: "Läkare vill att Socialstyrelsen tydliggör regler för ambulanspersonal" Vi känner igen argumentationen; Inför nya regler och direktiv så att det inte finns utrymme för fel. Då löser sig allt och ingen människa blir felbehandlad.  Först och främst måste vi vara medvetna om att i vården arbetar människor. Människor kan göra fel, det går inte att komma ifrån. I synnerhet om det handlar om att ta svåra beslut baserade på knapphändiga uppgifter. Då blir det fel ibland. Detta är verkligheten för personal inom ambulanssjukvården och som arbetar "på fältet". Där finns sällan tillgång till gamla journaler. Där finns ingen röntgen och inget laboratorium. Ibland saknas det till och med elektriskt ljus. Där i hemmet hos en svårt sjuk människa, skall personalen bedöma, åtgärda och avgöra vilken den mottagande vårdinrättningen skall bli. Varje situation är ny avseende personen som personalen möter, men också avseende miljön. Där finns inga sterila, varma upplysta akutrum. Där finns inget stort vårdlag. Där finns inga snabbtelefoner.  I den miljön skall personalen tolka, förstå, bedöma och vårda patienten. Ledordet är naturligtvis att patienten skall få en så god vård som möljigt. En god vård som även innebär att se till hela människan och hela situationen. Därefter avgöra vad som är bäst. Självklart väger den medicinska bedömning tungt, men andra aspekter är i högsta grad också avgörande. Är det rätt att transportera en gammal människa flera mil bort till ett stressigt akutsjukhus, med risk för akuta förvirrings- och ohälsotillstånd? Är det rätt att alltid räkna med det värsta, med risk för att patienten upplever sig sjukare än vad han/hon egentligen är? Är det rätt att försöka övertala en människa att bryta upp ifrån sitt hem och sitt sammannhang för att vi eventuellt misstänker att han/hon behöver sjukhusvård? Är det rätt att kränka integritet och autonomi?  Dessa frågor är högst närvarande i helhetsbedömningen av människan som ambulanspersonalen möter. Den människan kan inte reduceras till en sjuk kropp som behöver vård.  Således kommer inte regler och riktlinjer göra vården säkrare. Det behövs snarare förståelse för vilka komplexa situationer ambulanspersonalen möter. För dessa finns inga snabba enkla lösningar. Självklart skall man sträva efter att öka säkerheten för patienten. Men jag är tveksam till att fler regler skapar detta. Det handlar om att stötta personalen i de bedömningar de står inför. Det handlar om att skapa utrymme för handledning och erfarenhetsbaserat lärande. Där personalens möjligheter till att hantera dessa unika personer och situationer stärks. Fler regler och riktlinjer tror jag dessvärre bara skapar nya bekymmer och i slutändan missar det mål de avsåg att träffa.   Bloggad med tanke på denna notis i Vårdfokus:  https://www.vardforbundet.se/vardfokus/webbnyheter/2011/december/lakare-vill-att-socialstyrelsen-tydliggor-regler-for-ambulanspersonal 
 ]]></description><pubDate>Mon, 19 Dec 2011 11:15:07 +0100</pubDate><category>Vård</category></item><item><title>Tillit</title><link>http://iloapp.methos.se/blog/blogg?Home&amp;post=23</link><description><![CDATA[  När min dotter var ett år så dansade vi i vardagsrummet. Ur stereon brölade någon dansant musik. Egentligen dansar jag inte. Tycker det
är svårt att röra avslappnat på lemmarna. Men i vardagsrummet ihop med min
dotter går det bra. Dansvirvlarna för oss längre in i dansens trans. Jag lyfter
upp henne. Gungar henne på raka armar högt över huvudet. Så sätter jag ner
henne på vår bokhyllas översta plan. Hon sitter nöjt där och tittar på mig.
Händer har jag fortfarande uppsträckta och beredda. Så hivar hon sig ut, rakt
mot mig. Tveklöst lättar hon från bokhyllan och kastar sig svävande ut mot mina
armar. Jag fångar henne lätt och dansen fortsätter med samma intensitet. I
hennes värld tar pappa emot, något annat alternativ finns inte. Ett exempel på
en helt oskadad tillit.  Tillit är ett begrepp vi behöver fundera över, inte minst när vi talar om vårdande. Vi ägnar massor av tid att
fundera över hur patientsäkerheten kan bli bättre. Hur vi kan undvika att
människor blir felbehandlade och hamnar på långa väntelistor. Sällan ägnar vi
dock någon tid åt begreppet tillit. Frågan är hur många människor som dagligen
upplever bristande tillit till vården på grund av olika orsaker. Jag tror att det
egentligen inte finns något mer viktigt än tillit, när det kommer till vårdens uppdrag. Vi handskas dagligen med människor som bokstavligen lägger sina liv i
våra händer. För att förstå vikten av detta måste vi inse att det är deras
tillit vi handskas med.   Den danske filosofen Knud Lögstrup menar att det är detta som
motiverar vårt ansvar. Du ger mig din tillit, och jag tar ansvar för dig. Det
är grunden i alla mänskliga möten. Men tilliten kan lätt skadas. När du
sträcker din hand emot mig och jag inte ens försöker ta tag i den, då spricker
din tillit i kanterna. Att sedan återskapa den kan vara mycket svårt och kanske
till och med omöjligt. Tilliten är en skör och ömtålig gåva som vi kan få. Att
handskas med den kräver varliga händer. Så varje gång vården möter en ny människa, är det en människa
som hoppar från bokhyllan och hoppas på att våra armar är utsträckta för att ta emot.  
 ]]></description><pubDate>Sun, 20 Nov 2011 20:10:45 +0100</pubDate><category>Vård</category></item></channel>
</rss>
